Såhär i slutet av jakt och träningssäsong så kommer jag till summan,
summan av vad jag tränar mig själv i, mina hundar och andra ekipage.

Jag väljer att starta med summan.
Summan av alla de kunskaper jag har , de förväntningar och målbilder jag skapar, de möjligheter jag får och hur jag tar hand om dessa.
Vad förändras och vad kvarstår? Vad lägger jag till och vad drar jag bort.
Har min summa påverkats av allt det jag läser,ser och upplever runt det som kallas retriever & spanielträning?

Självklart lär jag mig något nytt , faktiskt varje gång jag tränar andra ekipage, jag ser och analyserar, läser av kroppspråk, och tonfall hos varje förare.
Med all respekt för varje individs möjligheter. Ja, möjligheter för det är en del av min totalsumma. Jag lär mig när jag ser andra föra hund och jag lär mig genom att träna mina egna såklart.

Vi vet och har hört så många gånger att alla är vi olika, har olika förutsättningar och sätt att uttrycka oss på. Alla ska respekteras därvidlag.
Alla dessa förutsättningar nu också inkluderat själva hunden, ger vid handen att det är svårt ibland att hitta ”sin” väg i träningen.
Det är enklare att följa andras väg i stället för att stanna upp och verkligen fråga sig vad som planterat sig i hunden just denna gång.

Jag har en fast tro på att.. (om jag ser summan först) ..det ska vara så enkelt så att det går att göra ännu enklare, när jag lägger till en störning.

Summan är att jag får INTE använda mer än ett visst antal komandon på en apport , jag lägger då upp övningen så att jag slipper det, alltså jag räknar bakifrån med att jag inte ska behöva säga NEJ, Ajajajajaj, Nej, f—-nat, bli missnöjd och i värsta fall tappa fattningen.
Det kräver alltså att jag ser summan av hela övningen först, kalkulerat med vind, terräng, avstånd, störningar, vittring, hundens status för dagen, andra träningskompisar, yttre påverkan, min egen inställning osv..

 

För varför ska jag göra det svårare? Varför ska jag innan hunden är klar för ytterligare utmaning, jag säger innan, utsätta hunden för något som kan gå åt skogen.
Varför ska jag ge hunden en apport till, i vilket syfte?

Om Du hamnar i ett samanhang där Du tycker att uppgiften är för enkel för din hund ”en för lätt apport”
Se då till att göra uppgiften med precision, tillgodoräkna dig och hunden att du kanske står i en linje när du gör det, eller att hunden före inte gått perfekt, eller att vinden som är rak motvind kan göra det krångligt, eller att hunden faktiskt är helt avslappnad när grannen skickar, eller att den tar din söksignal perfekt i sammanhanget, eller att markeringen innan inte störde din hund det minsta, eller att skicket du gjorde kunde utföras med bra kontroll vid sidan,att du har full koll på nerslagsplatsen, att du är avslappnad,ja det finns många saker att räkna in i en bra utförd apport och som du garanterat kommer att behöva den där dagen på Vinnarklassprovet i hård motvind. DU kommer att behöva!

Det är alltså inte bara ”bara” hur hunden kommer fram till platsen.
Jag har sett det, säkert Ni också hunden som måste blåsas av och dirigeras på en till synes kort lätt rak markering, och en A apport blir plötsligt en B apport och man är ute.
Men den var ju ”för lätt” på träningen?!
Var den verkligen det? Om vi börjar med summan.

Alltså vad är + vad är – och varför?
Att värdera sin egen hunds utveckling hör till det som är svårt i träningen. Alltså att inte lägga vikt vid vad andra utför och lägga det på sitt eget minuskonto därför att min egen hund inte kan det ännu. Varje hund är unik, tillika varje människa. En del av summan.
Att ge sin hund bästa förutsättningar vill vi ju alla, att förmå hunden att förstå vad vi vill. Det är ju därför vi tränar. Utmaningarna kommer, det kan man vara lugn för. Olika tränare ger olika instruktioner, inget fel i det bara det passar in i din egen utveckling så att det inte krockar. Det en tränare inte gett svar på kan någon annan kanske göra.

När är en hund färdigtränad?
Aldrig svarar alla kloka, det uppstår nya situationer hela tiden, men många situationer har en koppling till de övningar vi grundlagt, de kommandon vi behöver och de minnesbilder vi gett oss själva och hunden. Det gäller bara att hinna göra rätt val. Vi som för hunden, föraren, ska göra rätt val. På varje apport.

En rapphöna flyger upp ,stött av en spaniel fyra meter framför linjen, den skjuts och faller 15 meter ut, självklart ska en hund som är klar för detta vara stadig, uppmärksam och lugn, den fågeln föregicks av två andra skjutna fåglar, två fasaner till höger, en hund knallar,din hund är lugn det spelar ingen roll för på träningarna knallar hundar ibland, du blir skickad på en av fåglarna till höger, inga problem för du har lärt din hund att en kort apport framför linjen ” den enkla” ska vara kvar, just nu. Du är lugn, du har markeringen, du har läst vinden, du vet hur hunden fungerar i den här typen av terräng, du kan läsa när den är framme exakt, du slipper blåsa en enda signal, du kan ta emot i lugn och ro, inga andra yttre omständigheter påverkar. Ett drömläge, jaja… det var ju inte så svårt ,fasanen föll ” bara” 40 meter ut. Vaddå bara? Jo jag hör det, som nån sorts ursäkt till en bra utförd apport. Den var ju inte så lång. Ett bra skott ger en död fågel och går man på linje normalt så hamnar inte fåglarna 250 meter bort.

Inkallning
När hundarna är valpar/unga så jobbar vi på med inkallningen, de ska komma när vi säger, och förarna är mer eller mindra bra på att genomdriva signalen.
Men hur vanligt är det inte att se, faktiskt på hundar som kommit rätt långt i sin utbildning, att inkallningen följs av att hunden fortsätter att springa vidare, varför det? Varför låter vi det passera när stoppsignalen på alla sätt måste åtlydas omedelbart. Jäklar i havet om hunden inte stannar, då händer det grejjer, men inkallningen ja den kan man låta passera lite mera ogenerat. Hunden ska vända direkt, thats it. Det är dessutom ett mycket bra sätt att dirigera sin hund på,följt av en söksignal i rätt vind, helt underbart att se.

Stoppsignalen
Kallas ofta hos retrieverfolk för kontaktsignal, kanske för att det ska låta mera positivt, alltså nu ska du få hjälp. Jag köper det resonemanget. Men om det nu ska vara positivt varför går då halva retrieversverige ut och skäller på sin hund när den INTE stannar, varför går man inte ut och berömmer på plats ibland och då faktiskt långt ute, jo vi berömmer från stående position BRAAAAAA där, och hunden flyttar sig (kanske) för att vi låter eller rör oss, så ropas STANNA som nästa kommando och det blev tokigt. Generaliserande ja, men inte helt ovanligt.

På spaniel så är det i alla fall vanligt att man går fram och berömmer vid ett stopp i en stöt, på skott eller på signal. Man vet att det är liv eller död i slutsumman om hunden inte är stadig , därför är man ytterst noga med att hunden ska bli kvar på stället. Men det behöver ju en retriever också,jag menar vara lugn uppmärksam,stadig och samarbetsvillig i signalen.
Dessutom uppstår det rätt ofta att en hund som skickas ut på en apport måste blåsas av och hållas på plats för att det faller fågel runt den, för att senare skickas på den ursprungligt tänkta apporten.

När en jaktsäsong har gått, eller pågår så är mina hundar i stort behov av lite uppsträckning mellan varven, ett utvecklingssamtal i god anda.
För de ska lösa mycket själva , de ska skaffa sig erfarenheter som jag aldrig kan efterlikna med all fantasi i världen, de ska sortera vittringsförhållanden som bara varmt vilt ger samt en hel del andra saker.

Summan av kardemumman.
Analysera begreppet ” lätt apport” så tjänar hunden på det i alla lägen.
Sätt + framör och se -tecknet som en del av utvecklingen.

Snart blir det ljusare igen, första veckan i februari är det ljust till kl 17.

Åsa i november 2016